Hemma från skolan drog pojken på sig de sinnessjukas vita mesiga sockervaddstofflor. Från mammas jobb fanns också bleka mjukbyxor. De drog han upp långt över naveln putate fult ut med magen och såg ut som folket som vankade av och an där på hemmet. Det gamla söndertvättade linnet var kritvitt. Tyget luktade rent, nästan vackert av människors lidande.
I spegeln såg han ut som dem, bara mycket yngre. Ställde sig på tå, putade ännu mer med magen pendlade fram och tillbaka precis som Ingvar med läppen.
En insikt fyllde honom där när han stod framför spegeln. Ingen är osårbar, allt kan hända oss, lite ödmjukhet till de utsatta fånarna på hemmet är på sin plats.
När han växte upp sparade han sockervaddstofflorna i en kartong, flytt efter flytt.
